Ensamhet!


Ensamhet, för älskade jag ensamheten att kunna göra saker på mitt sätt och kunna göra vad jag ville när jag ville utan att riskerat att någon blev förbannad vilket var väldigt svårt att undvika ibland. Men nu blir jag hel deprimerad om inte min kille är hemma när jag kommer hem så jag får vara ensam. Vet inte när jag gick från ensamsökande till ultraklängig, som tur är verkar det inte som min kille har något emot detta, men att gå igenom en sån total personlighetsförändring känns hel konstigt. Och det har inte gett mig fler vänner snarare tvärtom de tycker jag är jobbig och undviker mig och gör att jag blir ännu mer klängig en ond cirkel så att säga! Men jag får helt enkelt lugna mig och hitta vänner som är lika klängiga som jag, måste väl finnas fler som jag?